Farsan super nästan aldrig sig full längre och Karin och jag har gjort som en tyst överrenskommelse att vi ska undvika varandra eller att en av oss lämnar rummet om båda är närvarande. Jag tror att farsan hjälpte till lite med att få den sege jäveln att fatta.

 Jag har varit rädd att jag någon gång skulle snappa och slå ner Karin tills hon aldrig mer skulle klara av att gå. Men nu känner jag inte av spänningen mellan oss lika mycket, nu när vi har blivit så bra på att undvika varandra.

Men Ja, jag hatar henne och det är nått jag förmodligen alltid kommer att göra. Karin kan inte känna sympati så att få henne att fatta vad hon har gjort är ju omöjligt.

Men igår mejla jag tjejjouren och nu kommer jag ha någon som heter Maria att kunna snacka med. Även om det visar sig att tjejjouren inte var riktigt rätt för mig så är jag ändå stolt över mig själv att jag är tillräckligt mentalt stark att söka hjälp.

Plus i kanten till mig!

Jag känner mig så tom så O-älskad. Närstan lite o älskbar. Vad har jag  gjort? Det är fredag och kvällen närmar sig och vem har jag att va med? Ingen. Ja ingen är svaret. Ingen frågar mig om vi kan hänga. Ingen frågar mig att följa med. Ja det är bara ingen som vill ha med mig, som tycker jag livar upp stämningen.
Om ingen var en människa då skulle vi vara bästa vänner. Men Ingen och jag tillsammans blir i slutändan bara jag. Bara lilla jag. Lilla obetydliga jag.
Jag fryser så, så mycket mina händer känns så kalla jag vill att någon ska hålla om dem. Men det är bara ingen som kan göra det. Det känns som jag borde gråta av min misslyckadhet om de nu ens finns nått sånt ord.
Varför sitter jag här själv. Varför är det alltid jag som ringer dem? Är jag en börda men hälst vill undvika men inte har hjärta att säga nej till allt för många gånger?
Svaret är väll ja.
Om jag tog livet av mig just nu när skulle de märka att jag var borta? Aldrig? Eller kanske när min död kropp började ge ut en sån stark odör att de var illa tvungna att se efter vad det var. Men det kan ta veckor.
Jag kommer ligga här död på golvet i veckor innan någon hittar mig. Runt den tiden har hela jag sjunkit ihop som döda djuren vid sida av motorvägen. Det ända levande ting som kommer ge mig uppmärksamhet då är flugorna som ivrigt kommer surra runt mig.

Anledningen till varför jag sluta skriva var för att jag började må bättre. Och i denhär bloggen skriver jag bara om tankar som är jobbiga såna jag inte riktigt kan säga till någon.
Om jag ska va ärlig så var jag lite rädd förut. Allt kändes så nytt. Jag kunde sova på nätterna ångesten slutade nästan helt, alla min gamla vänner började märka att jag fanns igen. (jag hade varit borta från skolan så mycket och när jag var där var jag inte speciellt pratsugen) men efter ett tag kom jag över allt de. Men jag blev väldigt kall på kuppen.
Jag ska förklara vad jag menar.  Ää.. Jag slutade nästan tänka helt. Jag kunde inte va ensam för då kom all de där hemska tankarna upp i huvudet igen. Så jag slutade ha åsikter slutade fundera och de gjorde mig väldigt känslomässigt kall.
Men jag vill inte va så..
Senaste gången jag försökte bara sitta ner och tänka på princip vadsomhelst slutade det med att jag drog upp men massa dåliga minen och fick ångest. Jag rev upp mina armar och tyckte in naglarna så hårt att jag fick sår.
Så ärligt talat så vet jag inte vad jag borde gör. Får väl  vänta och se..

Idag har jag pircat min navel.  Jag vet att man inte får pirca sig utan förändras tillstånd så jag klädde mig riktigt moget så jag såg ut som en sextonåring. Och så ljög jag om att farsan gick med på det XP men det funka så nu har jag en fin liten sten i magen.

Jag blev förvånad över att det knappt kändes som att någon nöp en. Trodde ju att jag skulle skrika i plågorXP

Nä skoja men jag var lite nervös

Palla inte gå till skolan idag så jag sov bort hela dagen igen... Har haft det så jävla trist. Gick och shopa med syrran för ett tag sen men jag hade inga pengar så jag kunde inte köpa nått XP

I lördags kräktes jag hela natten de var fan hemskt. Jag spydde typ överallt och sen fick jag torka upp det nästa morgon. så hela mitt rum stinker klorin nu -.-

Jag hatar alla lov. Då är alltig min mamma hemma och det blir svårare att undvika henne än vanligt. Annars brukar hon jobba från åtta till tolv eller nått.

Fuck det här kommer bli en skit jul

Vad in i helvete håller jag på med??

Nu är allt en sån jävla röra!!

En av tjejerna i skolan fråga om jag skar mig! Jag gillar fan henne inte ens. Och nu kommer hon även fast jag nekade säga till hela jävla världen. Mitt liv kommer bli ännu mer till ett helvete än vad det redan är!!

Asså jag vill inte ha någon fucking uppmärksamhet!! Jag vill bara bli lämnad i fred. Jag vill fan inte att en massa ska börja snacka bakom ryggen på mig eller böja bry sig om mig bara för att de tycker synd om mig!!

Och alla fan kommer att tro att jag skar mig för killen!!

Fan fan fan!!

Jag skulle kunna skriva om det här hela natten men jag kommer att somna vilken sekund som helst av de jävla sömntabletterna..

Nä jag har bestämt mig för att klara mig själv nu. ska inte behöva störa en jävla phykolog med mina påhittade problem. det finns människor som har haft det så mycket värre och då ska jag fan inte klaga!

Nu har jag gjort nått jag aldrig tror att jag skulle göra. Jag googlade och försöket ta reda på vad man ska göra om man är deprimerad. Vilket jag nu fattar jag börjar bli igen. Det stod bara att man skulle ta kontakt med en psykolog eller vårdcentral. Det gav inga nummer eller övrig information och vilken psykolog eller vårdcentral man ska söka. Det finns ingen hemsida som verkligen hjälper.

Men jag vill inte dö fast jag kommer ju göra de om det fortsätter.

Jag har bestämt mig för att gå till ungdomsmottagningen snart så jag kan snacka om vad jag ska göra.

Fan vad de kommer bli jobbigt. Jag hatar hatar hatar psykologer men de är drogerna som lockar. jag tror inte på terapi men jag tror på tabletter och allt annat som spökar med hjärnan :P

Snälla om det är nån som vet vad jag borde gör snälla snälla säg för jag vet inte om verkligen kommer våga gå till psyken.